1910 infördes fältuniformen för första gången i Sverige. Uniformen var enhetligt grå men detaljerna skilde sig åt mellan förband och truppslag. Även uniformerna från 1923, 1939 och 1952 hade olika detaljer. Det hängde ihop med att samma uniform användes som både fält- och permissionsuniform.

Det var först när man lämnade det sk enhetsuniformssystemet och införde en särskild fältuniform 1958, m/58 och permissionsuniform 1960, m/60 som man utformade en fältuniform som var enhetlig och exakt likadan för alla. På uniformen angavs sen bara grad och trupptillhörighet. Det betydde också att det var på permissionsuniformen från 1960, m/60 som särskiljande detaljer som tjänstetecken angavs.

Under en stor del av 1900-talet hade de värnpliktiga uniformstvång och korta permissioner. Ofta var permissionen bara några timmar och även när man var ledig hade man beredskap för att återgå i tjänst. Så man bar uniform även under ledigheten.

Förutom för att det var praktiskt, så fanns det fler baktankar med uniformstvånget. Det gjorde att man behöll disciplinen på soldaterna även när de var utanför kaserngrindarna. Om en uniformerad soldat uppträdde illa så syntes personen bland alla civila.

Till uniformskravet hörde också hälsningsplikt – mötte en uniformerad soldat på permission ett befäl på stan skulle hälsning ske med honnör.