Innan Sverige införde värnplikt i början av 1901 bestod armén av indelta soldater. De fick inte slita på sin uniform i onödan utan när man arbetade hemma på torpet bars arbetskläder som gröt- eller linnekläder. Fast anställda befäl och soldater på permission i städerna bar däremot uniform.
Under en stor del av 1900-talet hade de värnpliktiga uniformstvång och korta permissioner. Ofta var permissionen bara några timmar och även när man var ledig hade man beredskap för att återgå i tjänst. Så man bar uniform även under ledigheten.
Förutom för att det var praktiskt, så fanns det fler baktankar med uniformstvånget. Det gjorde att man behöll disciplinen på soldaterna även när de var utanför kaserngrindarna. Om en uniformerad soldat uppträdde illa så syntes personen bland alla civila.
Till uniformskravet hörde också hälsningsplikt – mötte en uniformerad soldat på permission ett befäl på stan skulle hälsning ske med honnör.
